Reflektioner över KÅRE:s öde och karaktär1. En konstruktion som imponerade på giganterna. Det är en otrolig teknisk detalj att Olle Enderlein, en av våra största moderna konstruktörer, ska ha kopierat KÅRE:s bottenform. Det bevisar att de anonyma båtbyggarna i Djupvik på 1880-talet hade en intuitiv känsla för hydrodynamik som stod sig i decennier. Att hon byggdes i enepinnad ek (där enen aldrig ruttnar och dessutom sväller perfekt i eken) förklarar varför skrovet kunde leva så länge. 2. Seglingskultur och "seglaränkor" Beskrivningen av bröderna Lambergs seglingar ger en osminkad bild av dåtidens seglarliv. "Ungar och kärringar i ruffen vid förtöjning!" och den obligatoriska "utläggaren" (en sup innan start) må låta bryskt idag, men det var en del av den tidens kamratskap. Att de satte en ära i att manövrera i tystnad och utan åror visar på en yrkesmässig skicklighet som idag nästan gått förlorad. 3. Från potatis till pokalerAtt hon kallades "pärebåt" (potatisbåt) är en viktig historisk markör. Eftersom hon fraktade rotfrukter snarare än ruttnande fisk, skonades träet inifrån. Detta, i kombination med att hon aldrig blev "badgästseglare" utan hölls som en seriös nöjesmaskin av Majorna-borna, gjorde att hon behöll sin själ genom hela 1900-talet. 4. De svåra åren och vägen österut. Historien om hur KÅRE hamnade i Stockholm (hos Erik Holst) och senare hos familjen Dahlqvist på 90-talet är smärtsam för en träbåtsvän – isen, de eldade rundhulten och de läckande borden. Men det visar också på båtens otroliga livsvilja. Att Joachim Torsson tog över henne 2004 för att ge henne en chans på Åland är en hyllning till hennes 120-åriga historia. 5. Dilemmat: Bevara eller bygga nytt?Torssons slutnotering om att båtbyggare nekat uppdraget för att det blir dyrare än ett nybygge är en klassisk tragik för historiska fartyg. Men som han skriver: KÅRE är ett historiskt dokument. Man bygger inte en ny 1888-båt; man förvaltar ett arv.