Det är sällan arkivmaterialet blir så levande som i beskrivningen av Nattkappseglingen 1934. Kontrasten mellan de tekniska detaljerna – vindstyrkan på 8–9 m/s och regnbyarna – och de mänskliga ödena är brutal.
Beskrivningen av Osborne Johansson och Evert Abrahamsson som lugna och säkra kamrater gör förlusten påtaglig. Abrahamsson, reparatören på SKF, och Johansson, som ofta sågs på Framnäs, var kärnan i sällskapets gemenskap.
Att man lyckades bärga en båt från 20 meters djup på 1930-talet är en teknisk bedrift i sig. Att Erik Eriksson sedan köpte henne för 600 kronor och gav henne ett nytt liv (med en något mer blygsam rigg på 32 kvm) vittnar om en tid då man lagade och bevarade, oavsett historiens tyngd. Berättelsen om LISSIE är SS Frams svarta kapitel. Att hon "nekade i en vändning" och sjönk under en natt fylld av regnbyar och stormvindar är en hjärtskärande påminnelse om seglingens allvar. Men att hon bärgades och seglade igen visar på sällskapets okuvliga vilja att inte låta havet få sista ordet, även om minnet av kamraterna Abrahamsson och Johansson alltid blev kvar i skrovet.