Det är gripande att läsa om besöket på Framnäs 1995. Det påminner oss om att ett båtregister inte bara handlar om mått och årtal, utan om att ge anhöriga en plats att förankra sina minnen.
Emigrationen: Noteringen om att båten såldes via "Tarzan" Johansson till estländare som skulle emigrera är en historisk pärla. Under efterkrigstiden var stabila bohuslänska kostrar högt eftertraktade av flyktingar som behövde säkra farkoster för att korsa haven mot en ny framtid.
Varvshistorien: Kopplingen till Ringön och Götaverken placerar Ivar Wiberg mitt i Göteborgs industriella hjärta. Att han använde sin koster som bogserbåt förklarar varför hon troligen aldrig mättes in för kappsegling, trots det förvirrande numret på namnskylten.
Tragedin vid Tumlehed: Berättelsen får ett melankoliskt slut med Wibergs drunkningsolycka 1965. Det ger en extra dimension till fotografierna som döttrarna visade – bilderna av namnskylten blir inte bara dokumentation av en båt, utan ett sista grepp om en förlorad tid.Den "stora" LOLA bär på en tyngre aura. Att hon agerade bogserbåt åt varvskumpanerna på Ringön och sedan blev flyktfarkost för estniska emigranter ger henne en nästan filmisk historik. Det är en båt som inte bara seglade för nöjes skull, utan som var ett verktyg för både arbete och frihet, djupt sammanflätad med familjen Wibergs öde.