ODIN är ett bevis på den tidiga seglingssportens monumentala sida. Att en koster i början av 1900-talet förde hela 120 kvadratmeter segel är nästan svårt att greppa i dagens termer; det är en rigg som kräver både fysisk styrka och en enorm respekt för vindens krafter. Det är inte konstigt att båten ägdes av ett stort båtlag – här räckte det inte med ett par händer vid skoten.
Det är intressant att se ODINs vandring genom olika sociala miljöer: från GKSS-profilen Harald Gedda, via sjöscouterna (där hon säkert fick utstå en del hårt slitage mellan 1926 och 1929), till det hängivna båtlaget i SS Fram. Att hon, precis som många andra av de största och mest sjövärdiga kostrarna, till slut såldes till Stockholm var ett vanligt öde – huvudstaden "sög upp" många av västkustens finaste byggen under 30-talet.
Mest spänning ligger dock i det obekräftade ryktet från 1936. Att ge sig ut på en jordenruntsegling i en koster som "inte var i bästa skick" låter som ett våghalsigt företag som gränsar till dårskap. Om ODIN någonsin nådde de stora haven eller om äventyret slutade innan det ens börjat förblir en av de där lockande gåtorna som gör gamla båtregister så fascinerande. Hon var en båt byggd för de stora drömmarna. 120 kvm segel är en heroisk mängd duk för en koster – det förklarar behovet av ett helt "lag" som besättning.