S.S. Gullmars mönsterbåt: Det är sällan man ser en så detaljerad specifikation för en lottbåt. Att S.S. Gullmar i Lysekil beställde en "moderniserad kosterbåt" av Arvid Laurin 1933 var ett statement. Laurins kosterbåtar var kända för att vara snabbare och mer lättseglande än de gamla brukskostrarna. Materialvalet var kompromisslöst: ek i stommen, oregon pine i däcket och mahogny i inredning och ruff.
Järnköl på 1 050 kg: Detta gav båten en rejäl stabilitet och förmåga att bära sina 25 kvadratmeter segel (som senare minskades till 20 kvm, sannolikt för att bättre passa K20-reglerna eller för enklare hantering).
Ränna för segelliket: Att masten hade en ränna istället för masteringar var vid denna tid en modernitet som minskade luftmotståndet och förbättrade segeltrimmet.
Segel från H. Östergrens: Leveransen från ett av de stora segelmakerierna i Stockholm understryker att man inte sparade på krutet.
Båten verkar ha haft mycket lojala ägare. Gunnar Johansson (SSF 88) ägde henne i hela 25 år. På 1990-talet genomgick hon en välbehövlig och omfattande renovering av Karl Magnus Songeklint, där bland annat bottenstockar och sambord (det nedersta bordet närmast kölen) byttes ut. Att hon påseglades 2001 men återigen renoverades visar på det starka emotionella och historiska värde som dessa båtar besitter.
Det är intressant att notera namnbytet från Rita till Riorita. Det kan ha varit ett sätt att undvika förväxling med andra båtar eller helt enkelt en hyllning till den populära operetten eller filmen "Rio Rita" som var känd under denna era. Att den byggdes i "lätt tysk ek" och mahogny visar på den höga kvaliteten för en lottbåt.