Beskrivningen av båtarnas riggning i slutet av 1800-talet är häpnadsväckande.En båt på 6–7 meters längd hade ofta en kvadratmeteryta i seglet på 50kvm. Som jämförelse har en modern koster i samma storlek sällan mer än hälften. Att båtarna saknade järnköl innebar att stabiliteten helt hängde på båtens bredd och besättningens förmåga att hänga på relingen ("burka"). Det förklarar varför man "lånade" besättning av varandra – man behövde helt enkelt tillräckligt många kilon i lovart för att inte kappsejsa vid första vindby. Noteringen om spristakesegel (ett fyrkantigt segel som spänns ut diagonalt av en stång, en "spristake") visar på båtens ålder. Det var en vanlig rigg på bruksbåtar längs kusten innan gaffelriggen och senare bermudariggen tog över helt i nöjesseglingen. Att RUNA deltog i samtliga kappseglingar 1898 visar på en hög ambitionsnivå. Konkurrenterna GURLI, MARY och BRIS tillhör sällskapets absoluta adelskalender. Vid den här tiden var ägarförhållandena flytande; båtarna ägdes ofta i konsortium och segling var en kollektiv ansträngning snarare än ett enskilt projekt. Hänvisningen till boken "Tapethandlare Svenssons Göteborg" är en guldgruva för lokalhistoriker. Det visar hur sällskapets historia är tätt sammanvävd med staden Göteborgs framväxt och det folkliga livet i Vallgraven och hamnen. Att ha 50 kvm på en 20-fots båt utan järnköl är galenskap med moderna mått mätt. Gastarna var bokstavligen båtens livförsäkring.